I den gemensamma jordbrukspolitiken ingår en s.k. Bondepension.
Det var en speciell konstruktion av pensionsvillkor som innebär att man kan upphöra med jordbruket som företagande och ta ut en "bondepension" i tio år - före den vanliga pensionsåldern för det land man lever i. För svensk del innebar det 1995 en möjlighet att ta ut pension från 55 års ålder fram till 65 års ålder då traditionell ålderspension inträder. (eus-bondepension)
Dock ansåg både LRF och andra inom politiken att det svenska socialförsäkringssystemet var så överlägset att det inte fanns behov av att införa detta i Sverige.
Det har visat sig efter detta hybrisbeslut att småföretagare blir fattigpensionärer. Något som givetvis man sedan länge insett på kontinenten. Bondepensionen var något speciell bara.
1995 var villkoren så här: 150 000 kr om året i tio år. Man fick disponera husen på gården men inte bedriva jordbruk. (alltså, behålla gården men arrendera ut den.) Och dessutom jobba med annat... Inte fy skam.
Den jordbruksminister som var ansvarig för anpassningen till CAP, 1995, Karl-Erik Olsson, hade senare som uppgift i EU-parlamentet, som parlamentariker, att jobba med just Bondepensionen. Han lyckades höja summan till 180 000kr per år.
Vid en fråga från en svensk lantbrukare om varför inte svenska bönder hade den möjlighet så blev svaret kort och enkelt: "Det går utmärkt, men måste beslutas i Riksdagen". Vilket inte har skett.
För några år sedan beslöts att bondepensionen skulle betalas till 80% via medel från Bryssel.
Det kunde vara win-win-affär för Sverige och svenska bönder som då slapp att bli fattigpensionärer som det per automatik blir idag. Tillsammans med många andra fd småföretagare.
Läs: smaafoeretagare-lika-med-fattigpensionaer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar