söndag 2 december 2018

Blairhouse - snart trettio år

I svensk jordbruksdebatt brukar "reformen" 1992, Blairhouseöverenskommelsen, betraktas som en milstolpe som förändrade allt. Det är en alltför enkel förklaring som gör jordbrukets framtid given som en ständigt bidragsberoende samhällsfunktion. Men bakgrunden till dagens situation började långt tidigare med WWII och den dominerande funktion som USA haft i Europa sedan dess. Det amerikanska intresset för europeiskt jordbruk beror på behovet av avsättning för amerikanska jordbruksprodukter. Något som stört europeisk politik sedan 1800-talet. USA accepterade efter WWII ett europeisk intresse att försörja befolkningen med lokalproducerade produkter och i slutet av 1960-talet  var det enbart importen av fodervaror som soja och majs som styrdes av amerikanska intressen. Vid den missväxt som uppstod i början av 1970-talet som stoppade exporten till Europa beslutade EG/EU att stödja egen odling av proteinfoderväxter. Och en stor odling uppstod snabbt. Detta störde USA som tog upp frågan i GATT som malde frågan fram till 1990 då USA vann diskussionen. Vilket i sin tur resulterade i Blairhouseöverenskommelsen 1992 mellan EU och USA. Men under tiden utvecklades regelverket angående den internationella jordbrukspolitiken inom GATT/WTO (AoA), där svensken Mats Hellström hade insyn, och där reglerna främst gällde en överenskommelse om balansen mellan USA och EU. Övriga delar av världens jordbruk hade då ännu ingen talan. Det är detta som skiljer dagerns situation från de förutsättningar som skapade de regler som styr jordbrukets produktionsvillkor och världshandeln med jordbruksprodukter.

Den stora förändring som nu tvingas fram genom de reaktioner som handelskriget USA skapat måste också påverka den globala jordbrukspolitiken. Turbulensen i det amerikanska jordbruket genom kinesiska tullavgifter som kraftigt påverkar det amerikanska jordbruket driver fram ett behov av att reformera WTO-reglerna om jordbrukspolitiken. Det är långt ifrån bara USA (och EU) som kräver en reformering av WTO! Den nuvarande situationen med "icke handelsstörande subventioner" har låst världsmarknadspriserna på en alltför låg nivå och är ett stort irritationsmoment över hela världen. Och som borde irritera lantbruksorganisationer världen över då politiken lokalt t.ex. tvingats "uppfinna" miljöproblem som man kan subventionera "åtgärder" mot. Det har inneburit att man globalt ordnat en sänkt status för jordbruket, en syndabocksroll, som driver på flykten från landsbygden och ökar urbaniseringen helt i onödan. När situationen borde vara det omvända.

Lösningen är att reformera WTO (AoA) och inse att alla nationer och ekonomiska zoner har rätten och även kraven på att skydda det lokala jordbruket och den lokala livsmedelsproduktionen med tullar - precis som nu Kina och USA gör i detta handelskrig. Men om alla hade denna rätt att skydda den egna jordbruksproduktionen hade inget handelskrig behövt uppstå där världens bönder blir kanonmat.

Thomas Gunnarson
Sekreterare i Familjejordbrukarnas Riksförbund

/den-svagaste-sluttexten-nagonsin-fran-ett-g20-mote

/synpunkter-angaende-promemorian

tisdag 13 november 2018

Den nuvarande röran


Att diskutera den nuvarande röran i politiken är kanske inte det lämpligaste.
Det kan alltid missförstås.
Men historiska erfarenheter har sina poänger, särskilt om det kommer från kompetent håll, som Bo Rothstein.
Dock inga nyheter för den historiskt nyfikne...
I denna länk finns den historiska hårdvaran kort och konkret: /de-borgerliga-far-skylla-sig-sjalva/

söndag 4 november 2018

Kampen om naturresurserna - funderingar från Elmia


Att något är galet och tiderna är pressade kan man se på den ekonomiska politiken angående jordbruk, skogen och fisket.

Jordbruket har man styrt med piska och morot i minst hundra år. Idag är allt en korrupt mix av stöd och skatter, avgifter, föreskrifter, böter och yrkesförbud. 
Utan att någon ser sammanhanget. 
Att driva in bönder i en produktion utifrån en stor skuldbörda där de styrs helt av banker och byråkrati. 

Samma gäller skogen och virket. Där nu Bryssel jobbar för att lotsa in skogen i jordbrukspolitiken. "Agriculture and forestry" kallas det. Stöd, skatter och avgifter, föreskrifter och kontroller. 
Temat upprepas. 

Fisket skall vi inte bara prata om. Fiskekvoterna hanterar yrkesfiskarnas vardag med kvoter och licenser, redskap och GPS. 

Kvoterna innebär att all fisk skall landas till lägsta pris så inte yrkesfisket kan välja och det innebär att t.ex. torsken absolut inte får bli en fungerande population som före 1970 utan alltid måste vara på gränsen till utrotning - för annars kan det ju simma omkring stora torskar som är helt värdelösa i vattnet - för de är ju inget värda innan de är på kaj.

Under tiden detta sker börjar man ifrågasätta systemet på global nivå: /reforming-the-wto

onsdag 24 oktober 2018

Om CAP

Medan eftervalsdebatten står fullständigt stilla förs en diskussion om den framtida jordbrukspolitiken CAP vidare i övriga EU. Huvudpunkterna tycks vara att fortsätta minskningen av CAP:s del av EU:s budget. Vilket innebär att stöden till lantbruket är ungefär hälften i reala medel omkring år 2025 jämfört med dagens situation.

Det är också en förändring av gårdsstöden till en fokusering på de mindre jordbruksenheterna (under 30 ha) då det är ett fattigdomsproblem i de nyare medlemsstaterna som man vill åtgärda med "redistributive-payment", vilket inte har varit uppmärksammat alls i Sverige.

Istället är svensk uppfattning att man skall driva systemet vidare i samma spår som hittills med gårdsstöd lika för alla utom för de minsta jordbruken som räknas som hobbyverksamhet i Sverige. En åsikt som man troligen är helt ensam om.

En annan vinkel är en genuin miljöstödsinriktning. Vilket tycks ha starkt stöd i vissa kretsar. Mest på grund av klimatdiskussionen där man ser en möjlighet att jordbruket kan bli en politisk faktor som man kan belasta med både krav och stöd utan att det påverkar marknaden då jordbruksproduktionen beräknas fortsätta att fungera som hittills volymmässigt.

Källa: Alan Matthews

Oron över landsbygdens situation delas av flera t.ex. Worldbank, Världsbanken som diskuterar hur stöden till jordbruket fungerar i fattiga delar av EU: www.worldbank.org
Även scenar-2030-pathways-european-agriculture-and-food-sector-beyond-2020 är värd att beakta ur svensk vinkel. 

Är måhända den svenska inställningen alltför provinsiell och kanske även efter sin tid?


måndag 24 september 2018

Konventionen om biologisk mångfald

Ny samverkanplattform bildad – Svenska Brukarnätverket för Traditionell Ekologisk Kunskap
Den snabba utvecklingen av det moderna samhället har generellt inneburit en hög belastning på naturen och dess biologiska mångfald. Samtidigt har historiskt grundade kunskaper om naturen och brukningsmetoder hos urfolk och lokala samhällen (av brukarkulturer) trängts tillbaka och riskerar att förloras, vilket också har uppmärksammats internationellt.
FN:s Konvention om biologisk mångfald (CBD), antogs av Världssamfundet vid toppmötet i Rio de Janeiro 1992 som ett led i arbetet för miljö och hållbar utveckling. Konventionen antogs i vårt land 1994 och den är därmed rättsligt bindande även hos oss. Det är en bred naturvårdskonvention med ett angeläget syfte. Intressant nog innehåller den även delar som handlar om brukande- och rättighetsfrågor och bevarande och utveckling av traditionella kunskaper som innehas av urfolk och lokala samhällen (av brukarkulturer) vad gäller bevarande och nyttjande av biologisk mångfald, både vild och domesticerad. I detta inryms hållbara brukningsmetoder, förvaltning av mark och biologiska resurser i sina naturliga sammanhang (in situ), och även jakt och fiske. Det handlar också om sedvänjor, livsstil, traditioner, immateriella värden och andliga aspekter, förhållningssätt till livsmiljö och framtid samt historiska förhållanden.
Konventionen syftar till att staterna ska respektera och bevara traditionell kunskap som är relevant för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald, främja en bredare tillämpning och kunskapsbärarnas deltagande i processer som rör genomförandet av CBD och där traditionell kunskap eller sedvanligt nyttjande berörs. Allt detta kommer till uttryck i konventionens kapitel (artiklar) 8(j) och 10(c).
Ännu, och alltså långt mer än tjugo år sedan den antogs, har dessa delar i konventionen inte omsatts i någon märkbar handling i vårt land. Det är möjligt att det ”fallit mellan stolarna”, men det kan kanske också antas att detta uppfattats som ett svårhanterligt inslag inom ramen för den etablerade svenska modellen.
Men man måste därmed fråga sig hur nationella politiska beslut och förvaltningsmyndigheters ageranden egentligen överensstämmer med den internationella överenskommelsen och ansvaret och behoven för urfolk och lokala samhällen (av brukarkulturer) vad gäller att respektera och bevarande och utveckling av traditionell ekologisk kunskap och sedvanebruk i vårt land. Denna frågeställning ligger också i bakgrunden för det regeringsuppdrag som Miljödepartementet gav Naturvårdsverket i mars 2017 angående nationellt arbete om traditionell kunskap och hållbart nyttjande av biologisk mångfald.
Mot denna bakgrund har nu mobiliserats för att bilda det Svenska Brukarnätverket Traditionell Ekologisk Kunskap. Detta sker nu som en samverkan mellan FSF, Familjejordbrukarnas Riksförbund, Föreningen Naturbrukarna SverigeFöreningen Svenskt Fjälljordbruk (interim)Arbetsgruppen Skärgårdsbönder inom Skärgårdarnas Riksförbund samt Förbundet Sveriges Småbrukare. Med denna samverkansplattform representerar vi därmed och tillsammans ett flertal levande kulturarv och ett större antal kunskapsbärare verksamma i historiska kulturlandskap spridda över hela landet.
Syftet med denna nya samverkansplattform är att utifrån våra respektive perspektiv, roller och möjligheter medverka och komplettera det nationella arbetet för att stärka bevarandet av och respekten för traditionell kunskap och sedvanebruk för hållbart nyttjande av biologisk mångfald i enlighet med CBD. Avsikten är också att utveckla kunskaper och våra möjligheter vad gäller hållbar naturförvaltning och gröna näringsverksamheter, samt natur-, kultur- och andra samhälleliga värden.
Vår samverkan sker till att börjas med informellt, men det är vår avsikt att ytterligare bredda och vidareutveckla detta, i första hand nationellt. Vi söker därför kontakt med fler minoritetsgrupper som representerar brukarkulturer inom ramen för CBD. Vi återkommer med information om det fortsatta arbetet.

tisdag 18 september 2018

Ur Tidningen Västsverige 14 september 2018

Möjliga framtidsutsikter inom det globala jordbruket

Häromdagen kom ett för många överraskande besked från USA, att president Donald Trump hade sagt upp handelsavtalet NAFTA som hanterar kontakterna mellan Mexico, USA och Canada. Orsaken var att president Trump anser att villkoren missgynnat USA. 
Som det kanske framkommit är USA nästan i ett reguljärt handelskrig med flera andra, som Kina och EU.  President Trump vill bryta upp flera stora handelsavtal i syfte att förbättra villkoren för USA och den amerikanska ekonomin. Med den enorma skuld som USA sedan lång tid lever med är det en ganska akut åtgärd som president Trump ger sig i kast med. Att Donald Trump är en ovanlig amerikansk president torde de flesta ha insett. Att ge sig i kast med alla system och avtal som styrt internationell handel de senaste fyrtio till femtio åren och ändra på allt detta inom en mandatperiod som amerikansk president borde vara en övermäktig uppgift. Men är nog nödvändigt för en amerikansk överlevnad.

Började bråka
När USA började bråka med Kina för snart ett år sedan drogs jordbruket in direkt i konflikten. Den amerikanska exporten av majs och soja till Kina har varit stor under lång tid och blev direkt belagd med importtullar i Kina. Kineserna sökte omedelbart nya kontakter i Brasilien och Argentina. Donald Trumps främsta supporters, de amerikanska farmarna fick ta första stöten som därmed tvingade presidenten att snabba på processen. Därmed är alla handelsavtal osäkra. 
Världshandelsorganisationen WTO, som styr alla dessa handelsavtal och handelsprinciper genom nationella medlemskap i WTO, kommer att ha mycket att göra framöver då nya konflikter uppstår inom alla områden. Och WTO lade fast mycket av dagens internationella regler inom jordbruksområdet på 1980-talet, vilket synnerligen påverkade svensk jordbrukspolitik då svensken Mats Hellström var styrelsemedlem i WTO under några år och även som den svenske jordbruksminister som initierade avregleringen och ”Spårbytet” 1990. Detta har påverkat svenskt jordbrukspolitiskt tänkande på ett radikalt sätt ända fram till dagens politik.
Den amerikanske jordbruksdebattören Mark Ritchie från IATP, Minnesota, förklarade i mitten av 1980-talet hur Ronald Reagan i sin kamp mot Sovjets spannmålsproduktion använde spannmålsbörsen i Chicago för att sänka världsmarknadspriserna genom att pressa ner de amerikanska spannmålspriserna under produktionskostnaden. Det påverkade hela världsmarknaden neråt i pris, vilket tvingade bl.a. USAs farmare att odla mer för att kompensera sig för sänkta priser. Taktiken fungerade, vilket vi såg när berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes. Men konstaterandet som Mark Ritchie gjorde, att USA sålde sin spannmål till halva produktionskostnaden blev på sikt en dyr seger för USA. 

Krossas
Idag, när den amerikanska imperiedrömmen håller på att krossas måste även USA sälja till minst produktionskostnaderna. Det vill säga till dubbla dagens världsmarknadspriser om man skall ha 100% kostnadstäckning! Där av alla stundande förändringar.
Enligt den indiske jordbruksdebattören Devinder Sharma sätter WTO nu press på det indiska sociala systemet att stötta fattiga medborgare, som är en försäljning av livsmedelsgrödor till fattiga konsumenter till låga priser via statliga inköp från Indiens 600 miljoner småbönder och lagerhållning till garanterade priser av ett antal olika grödor. Istället för socialförsäkringar som inom EU, eller matkuponger som i USA. Ett helt annat sätt att bedriva social verksamhet än i västvärlden. Men som betraktas av WTO som jordbrukssubventioner som bryter mot de internationella jordbruksavtalen. Avtal som i princip låser de internationella spannmålspriserna på 1980-talets nivåer. Ett system som tydligen nu är i skottgluggen för alla jordbruksnationer.
Devinder Sharma är synnerligen kritisk mot den orättvisa som han anser att särskilt de 600 miljonerna indiska bönder drabbas av. Det är inte enbart en kritik mot indiska förhållanden utan även skillnaden mellan utvecklingsländers och industriländernas villkor i dessa avtal som skett under åren. Det senaste var tänkt att hanteras under vårens WTO-möte, men kanske att Donald Trump rörde om i grytan redan då. Därför att WTO-mötet i Argentina blev ovanligt kort. Och nu tycks USA komma med nya bud. Indien och Kina har gått samman och satsar på motangrepp mot fenomen som man inte gillar i den amerikanska jordbrukspolitiken Farm Bill och EU:s CAP.

Naturligt
Sett ur den vinkel att hela den internationella handeln med jordbruksprodukter utgår från den världspolitiska situationen på 1970-talet när villkoren bestämdes på 1980-talet är det ganska naturligt att man nu ser över hela processen. Devinder Sharma konstaterar ur sin indiska vinkel att många amerikanska och europeiska jordbruksprodukter är subventionerade och nämner ett antal såsom för EU:s del (aktuella för Sverige) smör (71%) och pulvermjölk (67%). 
En stor del av dessa stöd har kallats miljöstöd av olika slag. De protesterande från svenskt lantbruk – mot att bli kallat ”miljöfarlig verksamhet” – inser inte att det är en del av den subventionspolitik som WTO-systemet skapade på 1980-talet, som gav möjlighet att stötta jordbruket utifrån en annan vinkel, den ”gröna boxen”, miljöstöden. Men då måste naturligtvis först ett miljöproblem beskrivas som man sedan kan ge stöd till för att vilja rätta till. Där av den tydliga miljöinriktningen som nya CAP-förslaget har och den makt och inflytande som miljöorganisationerna har i spelet om jordbruket. Det är egentligen bara att hoppas på att den indiska och kinesiska kampen för ”raka rör” blir framgångsrik därför att dagens internationella, europeiska och svenska jordbrukspolitik är både omoralisk och destruktiv för både världens jordbrukare och i synnerhet för Sveriges jordbrukare.
Slutsatsen blir att Sveriges jordbrukare inte kan förvänta sig någon svensk anpassning för de framtida villkoren - i tid - för jordbruket hos de svenska politikerna och ekonomerna. Den svenska jordbrukspolitiken är knappast i balans med omgivningen. Det tycks bli tuffa tider framöver som nu startat med en rejäl torka sommaren 2018. 
Thomas Gunnarson
Sekreterare i Familjejordbrukarnas Riksförbund

tisdag 11 september 2018

Om avregleringsbeslutet.



De enda som kan begagna sig av regeln Pacta non sunt semper servanda utan att motparten har makt att göra något åt det är väl då möjligen de kooperativa föreningarna själva. Det är väl inte många i dag förstås som minns ”branschstödsbluffen” i avregleringen 1990. ”Det största skamgreppet i föreningsrörelsens historia”, som det stod i en tidning.


Pacta sunt semper servanda = avtal behöver inte alltid hållas. Som vanligt en fråga om makt, ”Den starkes rätt!”





1990 års avregleringsbeslut innebar att Sveriges bönder skulle få konkurrera fritt utan gränsskydd eller  nationellt stöd på en dumpad världsmarknad, vilket skulle ge billigare mat till konsumenterna, vilket var syftet. Det beslutet var alla politiska partier ense om i Riksdagen utom dåvarande MP.

Vi skulle bl.a. få ta emot import från EG:s överskottsproduktion, vilken såldes med exportsubventioner på världsmarknaden, vilket sänkte priserna till nivåer som vi inte hade en chans att konkurrera med.

Vi skulle bla pga den förväntade ökade importen få ett mjölköverskott som skulle kosta 1.500 miljoner (motsv väl i dag ca 2.500 miljoner) om året att lyfta ut på världsmarknaden, vilket skulle   betalas med sänkta avräkningspriser av mjölkproducenterna.

För dem, vilka inte trodde sig kunna klara den konkurrensen, vilket även gällde spannmål mm, så anslog regeringen ett avvecklingsstöd för svenskt jordbruk på 14.000 miljoner. Varav 13.750 miljoner skulle gå till avveckling av spannmålsproduktion och 250 miljoner till mjölkneddragning (jordbruket enskilt ekonomiskt viktigaste bransch - 40 % av jordbrukets samlade intäkter)

Det skulle ge 80 öre per liter mjölk som levererats år 1989, efter en stafflad skala, månad för månad. Ju snabbare avveckling av självförsörjningsgraden (sic) desto bättre betalt. 80 öre, 70 öre, 60 öre osv.

Samtidigt fanns liknande avvecklingsprogram i EG (prenumererade på Farmers Weekly på den tiden, där sådant stod att läsa) som vi ju inte ens var påtänkta att bli medlem i då. Där producerades ett överskott pga att man, när kvotsystemet infördes 1984 delat ut för höga kvoter. Där betalade man ett par kr per liter i neddragningspremie till sina bönder.

Få bönder nappade på det snålt tilltagna svenska budet (80 öre) och branschföreträdarna SMR (Svenska Mejeriernas Riksförening - numera omdöpt till Svensk mjölk) började fundera på hur detta skulle sluta. På inrådan av SMR-medlemmen Arla (60 % av rösträtten i SMR) beslutade man införa ett branschstöd på 40 öre litern, att löpa parallellt med det statliga stödet, efter samma stafflade skala.

Detta meddelades i början av november 1990, genom ett anbud adresserat till varje enskild mjölkproducent i de olika mejeriföreningar som var medlemmar i SMR. Ett anbud som för acceptans bara fordrade att man fr.o.m. november månad upphörde med leveranserna om man ville få de 40 öre. För varje månad senare som man anslöt minskade stödet efter den stafflade skalan för att var slut i mars 1991.

Detta stöd fick NO nys om och just då satt en utredning som bland sina förslag till ny lag hade ett som ville förbjuda den typen av branschstöd. Men det fanns ingen lag som förbjöd det ännu så SMRs beslut var helt lagligt och kunde inte stoppas med lagliga medel. NO vände sig till jordbruksministern och klagade på stödet, utan att NO alltså hade någon lag som förbjöd stödet - bara löst tyckande med hänvisning till en punkt i en utredning som inte ens kommit till riksdagen.

SMR krävde då ett möte med jordbruksministern, som föreslog SMR att de skulle ändra litet på beslutet för att tillmötesgå NO, vilket de naturligtvis inte behövt gå med på och troligen inte heller gjort det om de förstått konsekvenserna. Ändringen som ministern föreslog var att istället för att SMR samordnade utbetalningen till bönderna så skulle varje mejeriförening betala ut pengarna direkt till de bönder i den egna föreningen som upphörde med produktionen.

Spelar väl ingen roll hur pengarna betalas ut, det viktigaste är ju att bönderna får sina pengar, tyckte SMR. Och NO skulle bli nöjd, trots att NO inte kunde kräva någonting.

Den 12 december 1991 hade Arla sin stämma och då hade mängder av bönder antagit anbudet och upphört med produktionen. Och då beslutade Arla att inte betala ut det utlovade branschstödet till sina medlemmar och motiverade det med att NO förbjuder branschstödet, vilket NO alltså varken gjort eller haft makt (lag) att göra. Den bluffen går säkert våra korkade medlemmar på, tänkte kanske Arla?

På SMR blev man ju helt chockad över detta svek från Arla och fick också ta emot mängder med samtal från förbannade bönder som låtit sig luras. Många hade ringt till SMR innan de skickat sina kor och frågat: Är allting klart nu då - kan jag lita på det?

Och fått svaret: Det kan du lita på - allt är klart, det är bara att skicka korna. Arla lurade alltså inte bara bönderna utan även SMR. Inte minst kanslichefen tog mycket, mycket illa vid sig eftersom det var han som i de flesta fall lovat de bönder, som ringde, att allt nu var klart.

Det var bara ett mejeri som fullföljde det utlovade åtagandet och betalade ut det ”utlovade branschstödet” till sina avvecklande medlemmar och det var Falköpingsmejeriet, med sin VD Thomas Anderson vid rodret. Och han hade ändå varit motståndare till ett branschstöd från början, men rättade sig efter det gemensamma beslut som tagits i SMRs styrelse.

Heder åt Falköpingsmejeriet, dess medlemmar och dess tidigare VD, som höll vad som utlovats.

Hans Röös

onsdag 15 augusti 2018

Stort och/eller smått

Nedan bild är en spådom för framtiden.
Den visar hur ett allt mindre antal, stora jordbruksföretag levererar allt mer av den urbana befolkningens mat, medan allt fler människor söker sig ut på landsbygden och blir bönder.
Visserligen från USA, men det brukar bli som i Amerika här i Sverige efter ett tag.


Hur det sett ut i Sverige under förra seklet kan man läsa om här.

torsdag 9 augusti 2018

Andra spår i torkan

I spåren efter Brexit kommer andra frågor upp. Är nästa CAP en sådan händelse i europeisk politik?
I en artikel, The gradual abandonment of the only integrated European policy, oroar sig man för hur Kommissionen planerar en kraftig minskning av det enda verkliga kittet i Europeiska Unionen, jordbrukspolitiken - Common Agriculture Policy, CAP. Det syns tydligast i denna bild ur artikeln:



Hur kommer då de olika EU-länderna att hantera den minskade gemensamma politikens, CAP, ekonomi?

Kanske att man kan få en aning om det i hur man tänker hantera torkans spår? Då man agerar väldigt olika i olika delar av Europeiska Unionen. Men kanske på ett avgörande sätt för jordbrukets framtid - lokalt och nationellt. Så att studera de nationella reaktionerna i torkans spår kan vara ett tips om den framtida åternationaliserade jordbrukspolitikens funktion och politikens intresse. I danska Lantbruksavisen står det en hel det beskrivet hur man agerar lokalt och nationellt - torkans spår.

onsdag 1 augusti 2018

Öppet djurregister stärker slakterierna gentemot uppfödare





Öppet djurregister stärker slakterierna gentemot uppfödare är rubriken på en artikel i julinumret av Lantbrukets Affärer.

Det måste vara värre än så!

Staten har sedan 1995 haft tydliga krav på att alla kreatur, alla får med flera lantbruksdjur skall vara registrerade i ett centralt dataregister.

Alltså: Notera! - Statligt Krav!

Sedan låter man kreti och pleti ha full tillgång till detta register.

Ett dataregister är vanligen under sträng kontroll - om det är av kommersiell art - men att ett register grundat på statliga krav läcker som ett såll till krafter som kan utnyttja detta för egen ekonomisk vinning är oerhört!

Så extremt oerhört kriminellt att det inte ens finns ord för det övergrepp från alla olika krafter som är inblandade, från statens fogdar, SJV och länsstyrelser, till de kommersiella aktörer som samarbetar med statens hantlangare!

De svenska djuruppfödarna måste ha förlorat miljarder under dessa år på grund av SJV och andra aktörers kriminella hantering av detta register!

Tidigare inlägg i frågan:/i-torkans-spar./nar-din-mottagarekopare-vet-allt-om-dig.