Ekoodling byter till sig energi av omgivningen
I bråket mellan Wirsenius (Chalmers) och ekoodlarna är konsumenterna, medborgarna, bara statister. Minnet om att ekologisk odling från början var en medborgarreaktion mot ett industrialiserat jordbruk vars produkter tappade i näringsvärde när industrialiseringen skärptes tycks försvunnit. Det är egentligen inte konstigt alls då ”ekologisk odling” blivit en ideologi istället för en konsumentfråga. Därmed har hela frågan halkat in i ett sidospår som blivit en industriell förklaring, vilket debatten tydligt uppvisar.
Rent biologiskt är inte ett ekologiskt odlande annorlunda än kemikaliejordbruket, men hos konsumenten borde det synas i näringstätare produkter. Det var åtminstone tanken från början. Och så är det om man friställer ekologisk odling från alla ovidkommande regler. Dock är själva problemet, vilket tydligt framkommer i Wirsenius resonemang, att allt handlar om volym. Just den kritik som ekologiska odlare använde mot kemikaliejordbruket från början. Volym är inte detsamma som kvalitet!
Rent biologiskt kan man enklast förklara kvävekonstgödsel som extraenergi till växten. Om växten, särskilt vete som är en stapelgröda, skall försörja sig med kväve till proteinsyntesen utan tillskott via konstgödsel, måste växten ”byta” till sig detta från omgivningen på något sätt. Och det kostar, t.ex. via energibyte med olika andra livsformer i växtens omgivning. Men via konstgödseln uteblir denna ”byteshandel” med omgivningen, växten använder all energi själv och tar upp maximalt av konstgödseln för att använda i proteinsyntesen. Själva fokus i ekoodlingskonsten blir då odlingsjorden istället för industrijordbrukets tanke på växtens omedelbara näringsbehov. Två principiellt helt åtskilda odlingsfilosofi.
Samma fenomen gäller ärtodling, där ärtans mer tydliga symbios har varit uppenbar för jordbrukarna i Skandinavien sedan årtusenden tillbaka. Man har använt sig av ärtans symbios med luftkvävefixerande bakteriers överskottsproduktion för att skapa en jord för nästkommande års odling med andra växters behov av kväve. Då man givetvis inte haft konstgödsel att tillgå. Denna insikt om näringsbehov, växtföljdssjukdomar och andra problem hade man full kontroll över på 1930-talet, men som totalt upplöstes som ren vidskepelse då industrialiseringen av jordbruket i västvärlden drevs fram som politisk ideologi efter 1945.
Samma gäller givetvis djurhållningen. Hönan och grisen blev snabbt industrialiserade. Kon kom senare framåt sekelskiftet 2000. Att kon, som varit grunden i den skandinaviska jordbruket av ekologiska skäl, förlorat sin ställning i ett ekologiskt samband, blir en närmast katastrof för ett nordligt jordbruk. Då vårt jordbruk är ett ”gräsbaserat” jordbruk där enbart idisslare kan på ett effektivt sätt förvandla gräs till en ätbar konsumentprodukt - mjölk och kött. Men då man idag drivit även kon in i en industriell funktion tappar man det ekologiska förnuftet.
Kravet på låga konsumentpriser, enligt industriell ekonomi, innebär att varken konsumenterna eller uppfödarna är nöjda med det ekonomiska resultatet. Därför förs en intensiv debatt om köttets vara. Därför att nötköttets problem är omöjligt att politiskt lösa! Samma gäller mjölkens ekonomi. En ekologisk mjölkproduktion enligt 1930-talsmodell är en evighetsmaskin. Den skapar inga förluster, den är en effektiv solenergifångare, den skapar högvärdiga livsmedel och kräver inga extrainsatser av handelsgödsel, importerade fodervaror osv. Men den är inte industriell! Och det är själva knuten. Det industriella jordbruket underhåller några av världen mest lönsamma globala företag, inom maskinindustrin, inom livsmedelsindustrin, inom kemiindustrin, inom gentekniken, m.m. Av den enkla anledningen att världens största marknad är människornas matbehov, människans mage.
Thomas Gunnarson
Sekreterare i Familjejordbrukarnas Riksförbund.
Whats-Really-Behind-The-Plant-based-Diet-Agenda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar