Kommentarer angående SWOT – resonemanget.

Analyser av CAP-förslaget pekar på fyra olika punkter i)Minskning av resurser, ii) En uttalad miljöorientering, iii) Degressivitet och avskaffande av direktstöd för större gårdar, iv) Den nya genomförandemodellen för den gemensamma jordbrukspolitiken, ”CAP:s strategiska planering” för EU-finansierade åtgärder inom jordbrukspolitiken.

Även om Familjejordbrukarna inte kunde medverka vid workshopen angående SWOT – resonemanget vill vi lämna några kommentarer som gäller alla de nio specifika målen i ”CAP:s strategiska planering” för politiken, men särskilt målet om Biologisk mångfald då det egentligen inbegriper alla de andra målen enligt vår uppfattning av Konventionen om Biologisk Mångfald (CBD) 8J + 10C

Genom bristen på problemformuleringsföreträde för bönderna såsom varande en minoritet, blir miljöfrågorna snedvridna i ett svenskt perspektiv. Särskilt då jordbruksarealen i Sverige skiljer sig markant från den kontinentala situationen med under 10% av areal odlingsmark jämfört med flera medlemsstater med 50-70% odlingsmark av landets totala areal. Detta påverkar alla faktorer, eller borde göra det, men detta faktum tycks man överlag helt blunda för. De svenska förutsättningarna är därför helt annorlunda än i övriga delar av unionen.

Den minskning av resurser som uppenbart kommer är ett allvarligt inslag i svensk jordbrukspolitik då man vet att utan stöden till svenskt jordbruk är lönsamheten noll.  Redan idag är skillnaden mellan normalinkomster i samhället och lantbrukets resultat alltför stor för att jordbruket som näring skall fungera ekonomiskt och socialt.

Den svenska miljödebatten har genom det svenska jordbrukets lilla och geografiskt glesa funktion fått en märklig plats i miljödebatten. Det finns knappt inget svenskt jordbruk, men jordbruket har ändå pekats ut som den stora Miljömarodören i ett halvt sekel. Detta har inget med miljörealism att göra utan är enbart en politisk retorik. Det är därför egendomligt att man kan fortsätta denna inställning utan att medborgarna inser verkligheten. Därför är nya CAP:s miljöfokusering något som svensk politik måste fundera på, därför att nu, efter 50 år av skuldbeläggning av jordbruket som Miljömarodör, borde den rollen vara förbrukad. 

Att jordbruket och bönderna i Sverige skall lösa urbana miljöproblem torde varje förnuftig medborgare inse är en absurd tanke. 

Degressiviteten och avskaffande av direktstöd för större gårdar tycks bli den stora svenska inrikespolitiska huvudvärken och tycks ha blivit ett politiskt nummer i valrörelsen. Handelsminister Linde uttryckte sin irritation över de stora gårdarnas stöd, medan Näringsdepartementet tycks ha en rakt motsatt åsikt i samma ämne.  Något som inte syns i den svenska redogörelsen för neddragningen av stöden till de största jordbruken är den kompensation för löner till de anställda som aviserats från Kommissionen. Bedömare menar att den ”brasklappen” innebär att neddragningen i de flesta fall inte blir alls så kännbar, inte alls så stor, kanske i praktiken ingen alls? Ett problem därvidlag, för svenskt vidkommande, kan möjligen vara att man p.g.a. de höga skatterna, kostnaderna, på låga inkomster (lantarbetarlöner), unikt för Sverige i EU, tvingats mekanisera, robotisera mera. Eller att man alternativt anlitar bemanningsföretag från andra EU-länder, vilket kanske inte passar in för lönekompensation i Kommissionens modell? Hur man ska lösa detta med unikt svenska avvikelser från CAP, som drivit svenskt jordbruk i en helt annan riktning än det kontinentala jordbruket, det är nu ett huvudbry för svensk politik.

Det som främst saknas i svensk jordbrukspolitik är en faktor som alltid stått i centrum för europeisk jordbrukspolitik, men som särskilt i Livsmedelsstrategin saknas helt, - det Sociala momentet - , som faktiskt präglar den kontinentala politiken, det kommande CAP, mer idag än på många år.  Och som gör att CAP innebär en satsning på mindre jordbruksenheter och dessa jordbruks funktioner som grund i en fungerande landsbygdpolitik på kontinenten. Något som svensk politik undvikit att fundera på ända sedan det jordbrukspolitiska beslutet 1947 då man beslutade att flytta större delen av landsbygdsbefolkningen och bönderna till bruksorter och städer som industriarbetare. En politik man borde omvärdera efter sjuttio år och i en helt ny värld.

Och dessa frågor är kopplade till Konventionen om Biologisk Mångfald  (CBD) 8J + 10C och då Familjejordbrukarna deltar  i det Svenska Brukarnätverket TEK vill vi beskriva vår grundläggande inställning i frågan  om Biologisk Mångfald genom följande:

Konventionen om Biologisk Mångfald (CBD) 8J + 10C och de svenska bönderna

Bakgrund.

Familjejordbrukarnas Riksförbund har sina rötter i den svenska bonderörelsen som uppstod i sena artonhundratalets tekniska framtidsoptimism jämte arbetarrörelsens bildningsideal med Per Rösiös jordbrukarskola som föredöme för hela nittonhundratalets utbildningssystem inom lantbruket med lantmannaskolor och specialutbildningar som driftledarkurser och ladugårdsförmanskurser över hela landet inklusive högskolorna i Ultuna och Alnarp. Bildningsidealet stod poeter och jämten Anders Kilian Larsson i spetsen för genom sitt redaktörskap i jordbrukartidningen Odlaren som utkom med sina första nummer 1913.  Tiden före första världskriget präglades av en framtidsförhoppning inom bondekretsar trots allt.

Sverige är ett stort land med en gles befolkning. De stora förändringarna som skedde med byaskiftena i början av artonhundratalet och det sista en generation senare, bröt upp tusenåriga traditioner och förändrade det mesta av det gamla agrara bondesamhälle som varit södra Skandinaviens kulturella särmärke sedan de kreaturskötande människorna tog sig över Öresund för 5-6000 år sedan. Man kan notera skillnaden mellan kontinental jordbrukartradition och sydskandinavisk i en enkel men avgörande skillnad då bönderna på kontinenten alltid hade uroxen som irritationsmoment, medan uroxen var utrotad i Skandinavien genom stenåldersjägarnas aktiviteter tusen år innan den kreaturskötande människan gick över Öresund med sin boskap.  Under dessa årtusenden var just kon, Audhumlan, basen i södra Sveriges kultur. Folket i nuvarande Skaraborg , Småland och Östergötland var ”Nordens massajer”, med i stort sett samma matvanor och genetiska anpassning till mjölkdrickarkulturen som just Kenyas massajer.  Detta är dessutom väl dokumenterat i just ”mjölkdrickargenen” som numera är spridd över hela västra Europa, men som har sin högsta frekvens i Skaraborg.

Men hela denna flertusenåriga kultur förändrades till stor del genom skiftena av byarna på artonhundratalet. Men inte helt. Före kriget fanns det närmare 300 000 små jordbruk med 1,5 miljoner medborgare som skulle flyttas till industrisamhällena enligt de funderingar som uppstod efter krigsslutet och som befästes i 1947 års jordbrukspolitiska beslut. Detta jordbrukspolitiska beslut kan knappast kallas ”god demokrati” då stora grupperingar inom bondekåren inte ens hade en enda representant i den utredningen som kom fram med resultatet som blev beslutat. Trots ett otal organisationer för de mindre jordbrukarna sedan starten med tidningen Odlaren 1913 och flera riksdagsmän som medlemmar under åren, som folkpartisten Valdemar Svensson från Bohuslän som sekreterare. Bitterheten var stor bland bönderna, trots ständiga svårigheter att samlas runt frågan och Småbrukarförbundet (senare bytt namn till Familjejordbrukarna år 1971). Något som faktiskt ända in på 1990-talet kunde luftas bland de äldre medlemmarna i Familjejordbrukarnas lokala träffar. Men då bönder är ett handlingskraftigt släkte blev 1947 års jordbrukspolitiska beslut snabbt effektuerat. Som exempel kan Ardennerstambokens tjocklek användas. Den var som en liten Bibel fram till 1950 för att på några år bli tunn som en tjockare broschyr. Bönderna bytte hästen mot traktorn.

Tjugo år senare, 1967, kom nästa uppseendeväckande jordbrukspolitiska beslut. Industrialiseringen av svenskt jordbruk skulle ske över hela linjen. Från ekonomiska principer, övergång från ”kontantmetoden” till dagens industriföretagarprinciper, till växtodling i storskaliga kemikalieberoende monokulturer och djurhållning i ”animaliefabriker”. I utbildningslitteraturen ändrades boktitlarna från ”Husdjursskötsel” till ”Animalieproduktion”. Förändringen skedde mest bland de unga och ambitiösa som hakade på tidens uppmaning att skapa animaliefabriker.  På många platser även i södra Sverige fortsatte livet som tidigare. Trots de stora principiella förändringarna som redovisningssystemet skapade. En del moderniserade sin oxdrift med inköp av ”moderna” stutar av låglandsras. Andra fortsatte med sin hästdrift och kompletterade kanske med hjälp till skördetröskning av grannen som hade en helt ny självgående skördetröska. Överallt hade man fortfarande mjölkkor, men allteftersom kravet på mjölktank istället för ”mjölkkruka” kom så slutade de äldre småbönderna med sina 4 till 14 kors besättningar.  Men inte ens ”Spårbytet” i början av 1990-talet kunde få de mest envisa att sluta med sin traditionella djurhållning. I skogsbygder fanns mycket kvar av bönder som drev sitt jordbruk som de alltid gjort. Men i just södra Sverige blev detta inte uppmärksammat i den grad som i Dalarna och norrut. Därför är just södra Sveriges ursprungliga bondekultur, idag, nästan utplånat utom med några få undantag.

När Konventionen om Biologisk Mångfald (CBD)först blev litet diskuterad bland bönder förstod man inte riktigt vad konventionen hade med människorna att göra. Vilket är en helt normal reaktion hos svenska bönder. Därför att svensk kultur har nästan aldrig människan i centrum utan människan är mer att betrakta som en statist i spelet. Detta gäller särskilt i naturen och människans funktion i naturen. Det mest kända fallet i detta måste vara hanteringen av de vackra öarna i Stockholms skärgård som man ”skyddade” i början av nittonhundratalet genom att avhysa de bönder som skapat paradiset på dessa öar. Efter några år så undrade man vad som hänt när allt förbuskades. Att skärgårdsbonden gjort jobbet insåg man inte förrän i efterhand. Och idag upprepar vi samma fenomen. Denna reaktion från samhället är alltså inte objektiv utan en primitiv kulturell ryggmärgsreaktion som idag drabbar alla som lever nära naturen, yrkesfisket, jordbrukare och skogsbrukare. Därför blev inte Konventionen om Biologisk Mångfald (CBD) tagen på allvar hos södra Sveriges kulturbärande bönder under de omtumlande första åren av Sveriges medlemskap i Europeiska Unionen.

Dagens situation.

En av de mest avgörande förändringarna för svensk landsbygd måste vara den handelspolitiska konflikten mellan USA och EG/EU som startade med den närmast globala missväxten av soja som skedde i början av 1970-talet. I Sverige bröts tron på att ständigt framöver kunna komplettera med import om självhushållningen inom landet skulle fallera, då de importer av mejerivaror som man tvingades till enbart gick att genomföra från Finland. På kontinenten började en intensiv stödpolitik till utvalda grödor för att kompensera bristen på import av soja och majs. Samma politik blev svensk, egentligen. Under samma tid hade Centerpartiet sina bästa år i politiken. Tio år av god ekonomi för de etablerade lantbrukarna som hade en välutbyggd producentkooperation att stötta sig mot. Något som givetvis inte sågs med blida ögon hos alla. USA protesterade mot EG/EU:s stödpolitik och drog problemet inför GATT/WTO där svensken Mats Hellström var ordförande. Tillika svensk jordbruksminister. Och med Fälldins avgång var centerpartiets storhet passerad. Landsbygden och lantbruket var definitivt inne i det nya urbana samhällets politiska regler. En samhällsförändring som startade med skiftesreformen 1827 och slutade med EU-anslutningen 1995. Att de svenska bönderna förstod denna enorma förändring som EU-anslutningen innebar kommer troligen historikerna kunna konstatera, men de dagsaktuella problemen innebar att sådant som att fokusera på Konventionen om Biologisk Mångfald (CBD) låg långt utanför vardagen.

Den politiska förvirring som präglade 1990-talet varade några år fram till början av 2000-talet då dagens industriella europeiska jordbrukspolitik, CAP, klarnade och den bondekulturella entusiasmen som uppstått med ”gröna vågen” trettio år tidigare falnade och därmed politikens intresse för det samma upphörde då allt fokus lades på urbana aktiviteter. Intresset var synnerligen svalt jämfört med våra grannländer och deras jordbrukspolitik, inklusive stöd till jordbrukarfrågor som kan betraktas ingå i nationella åtaganden enligt Konventionen om Biologisk Mångfald. Det är snarare tvärtom att man letade syndabockar för olika miljöproblem i samhället på landsbygden och inom jordbruket för det av urbana industrisamhället orsakade problem. Detta måste man konstatera att Familjejordbrukarna inte insåg i tid utan man agerade som de skötsamma medborgare man är.  Och hoppades på en ärlig och rättvis behandling av överheten. 

Den stora förändringen skedde med omläggningen av den Europeiska jordbrukspolitiken (CAP) med Blairhouseöverenskommelsen 1992, en reform som gjorde jordbrukspolitiken till en industripolitik med en tioårig övergångsperiod, som för svensk del gav tydligt utslag först 2007, från grödbaserade stöd och sociala stödformer till det stödsystem som idag är arealbaserat och anses vara marknadsneutralt.  Det innebär att jordbrukspolitiken (CAP) fokuserar, precis som den svenska Livsmedelsstrategin från 2017, på de industriella funktionerna på landsbygden och jordbruket i en global handel av jordbruksprodukter och livsmedel. De fysiska människornas/bönderna har blivit borttagna ur jordbrukspolitiken. En tudelning av landsbygden och bondebefolkningen har blivit resultatet.  Till industriidkande entreprenörer å ena sidan och traditionella bönder å andra sidan. Delvis har politiken försökt att upprätthålla en bondekultur via stöd till utrotningshotade husdjursraser med mera, men efter drygt tio år av erfarenheter från olika stödformer måste man konstatera att det varit fullständigt otillräckligt. De åtgärder som ingår i landsbygdsprogrammet i CAP har för svensk del inte sett till helheten utan blivit snuttifieringar och panikutryckningar. Det långsiktiga ansvarstagandet, som alltid måste vara ledordet för natur och kultur, har inte funnits. Reträtten som skett hos små- och familjejordbruket som varit södra Sveriges bondekulturbärare har varit mycket tydlig de senaste åren och visat sig för myndigheter och politiken som därmed bara under den senaste tiden reagerat med hastiga och tillfälliga ekonomiska stöd som t.ex. betesmarksstöd. Ett klart bevis på oöverlagd politik.

Däremot kan man konstatera att under dessa år har de renskötande samerna stärkt sin position på olika sätt. Inte minst via Konventionen om Biologisk Mångfald (CBD).Denna aktivitet måste betraktas som ett föredöme för södra Sveriges traditionella bondekulturs bevarare. Samernas unika politiska position är inte något som urskiljer sig i CBD utan traditionella lokalsamhällen har enligt CBD samma status som renskötsel och andra traditioner i norr. Det som skiljer sig är bristen på identifierbara moment i södra Sveriges bondekultur.  Vilket är just det som är det tydligaste behovet efter att CAP, den gemensamma europeiska jordbrukspolitiken tydligt blivit en industripolitik. Södra Sveriges bönder måste bestämma sig för vad som är traditionell kunskap, de faktorer som ingår i Konventionen om Biologisk Mångfald (CBD)

Sammanfattning

Tvåhundra år av samhällsförändring har särskilt utsatt bondejordbruket, det småskaliga familjejordbruket, för stora förändringar. Efter 1945 har kopplingen till kontinental och internationell handelspolitik successivt blivit starkare och definitivt med det svenska jordbrukspolitiska beslutet från 2017, Livsmedelsstrategin. Beslutet påverkar landsbygdens människor, bönderna, mer än något tidigare politiskt beslut. Detta jordbruksindustriella beslut med detaljerad lagstiftning kommer att ingående påverka lokal och traditionell livsstil som miljölagar angående husbehovsfiske av ål på Österlen till oöverkomliga möjligheter enligt djurskyddslagen som den småländska traditionen att ha oxar som dragdjur. Men hittills har man inte insett vad denna politiska och sociala långsiktiga förändring inneburit annat än ytligt med försvunna betesmarksväxter. Därmed har det inte funnits några motkrafter i denna process där både människor och miljö påverkats enormt. 

Därför måste södra Sveriges bondejordbruk uppmärksammas på ett helt annat sätt än tidigare. 

En uppgift som Familjejordbrukarna framöver kommer att prioritera enligt grunderna i: Konventionen om Biologisk Mångfald (CBD) 8J + 10C.

Ordförande Guy Allan Svensson        

Förbundssekreterare Thomas Gunnarson