Tre samhällsfunktioner

I dagens samhällsdebatt - bland folk - är det tre samhällsfunktioner som diskuteras.
Den första är sjukvården. Akutvården är utsatt för ett stort tryck rent fysiskt då säkerhetstänkandet blivit lika viktigt som vårdarbetet. Den disciplinerade patientkulturen som alltid präglat svensk sjukvård tycks svaja idag. Patienten ser sig mer som en konsument av sjukvård - som är skattefinansierad - och därmed skall man ställa krav. Eftersom man inte vet vad kostnaden egentligen är så blir hela sjukvårdsapparaten känslostyrd!
Nästa samhällsfenomen är också skattefinansierad och är inte heller värderad efter den egentliga kostnaden utan betraktas som en självklarhet. Skolan. Även där har man idag ett konsumentperspektiv utan att inse vad kostnaden är. Och vad resultatet innebär. Därför har även respekten för skolans funktion försvunnit och personalen får en ohållbar situation. Dessa två samhällsfunktioner är i denna situation på grund av politiska beslut och ambitioner präglade av fattigsverige och de behov som drevs fram under 1800-1900-talen. Som nu ingen inser varken behovet av, eller respekten för, utan alla ser det som en självklarhet som bara finns där.

Den tredje samhällsfunktionen är livsmedelsförsörjningen, vårt dagliga bröd, som det hette förr. De livsmedel som faktiskt är möjliga att få fram i svensk natur, de med animalisk grund, då främst grundade på idisslares arbete - kor, får eller getter - har blivit så trimmade ekonomiskt att dessa djurs produkter blivit så lågt värderade att de förlorat sitt konsumentvärde. De har blivit en självklarhet som inget skall kosta. Maten skall vara närmast gratis, precis som vård och skola. och är till viss del skattefinansierat, vilket gör att respekten för denna samhällsfunktion försvunnit, precis som för vård och skola. Föraktet för vår dagliga bröd har blivit så allvarligt att en samhällsterror uppstått, genom lagstiftning, samhällskontroller och beskattning, en spottkopp som är överutnyttjad och där psykiskt svaga medborgare blivit del av mobb, djurrättsaktivister och miljöaktivister som övriga samhället inte inser effekten av.

För att förstå den psykologiska skillnaden måste man jämföra med bostäder eller fordon. Som bara till viss del är skattefinansierade. För de fattigaste. Men skall man vara med i statusjakten kostar det. Och inte är det någon som inser hur mycket man lägger av sin dagliga inkomst/arbetsinsats på sitt boende, eller på sitt fordon?

Däremot kan man diskutera sin mathållning och hur man som konsument har "rätten att ställa krav" på de funktioner som avgör ens överlevnad här och nu. Eller skolans funktion, eller vårdens funktion. Vilket inte bostadens standard och miljonkostnader gör, eller bilens/fordonets status för att flytta ägaren från A till B gör.
Vi medborgare har förlorat fokus på det väsentliga och riktar våra insatser åt fel håll. Vilket vi snart blir varse.