tisdag 11 september 2018

Om avregleringsbeslutet.



De enda som kan begagna sig av regeln Pacta non sunt semper servanda utan att motparten har makt att göra något åt det är väl då möjligen de kooperativa föreningarna själva. Det är väl inte många i dag förstås som minns ”branschstödsbluffen” i avregleringen 1990. ”Det största skamgreppet i föreningsrörelsens historia”, som det stod i en tidning.


Pacta sunt semper servanda = avtal behöver inte alltid hållas. Som vanligt en fråga om makt, ”Den starkes rätt!”





1990 års avregleringsbeslut innebar att Sveriges bönder skulle få konkurrera fritt utan gränsskydd eller  nationellt stöd på en dumpad världsmarknad, vilket skulle ge billigare mat till konsumenterna, vilket var syftet. Det beslutet var alla politiska partier ense om i Riksdagen utom dåvarande MP.

Vi skulle bl.a. få ta emot import från EG:s överskottsproduktion, vilken såldes med exportsubventioner på världsmarknaden, vilket sänkte priserna till nivåer som vi inte hade en chans att konkurrera med.

Vi skulle bla pga den förväntade ökade importen få ett mjölköverskott som skulle kosta 1.500 miljoner (motsv väl i dag ca 2.500 miljoner) om året att lyfta ut på världsmarknaden, vilket skulle   betalas med sänkta avräkningspriser av mjölkproducenterna.

För dem, vilka inte trodde sig kunna klara den konkurrensen, vilket även gällde spannmål mm, så anslog regeringen ett avvecklingsstöd för svenskt jordbruk på 14.000 miljoner. Varav 13.750 miljoner skulle gå till avveckling av spannmålsproduktion och 250 miljoner till mjölkneddragning (jordbruket enskilt ekonomiskt viktigaste bransch - 40 % av jordbrukets samlade intäkter)

Det skulle ge 80 öre per liter mjölk som levererats år 1989, efter en stafflad skala, månad för månad. Ju snabbare avveckling av självförsörjningsgraden (sic) desto bättre betalt. 80 öre, 70 öre, 60 öre osv.

Samtidigt fanns liknande avvecklingsprogram i EG (prenumererade på Farmers Weekly på den tiden, där sådant stod att läsa) som vi ju inte ens var påtänkta att bli medlem i då. Där producerades ett överskott pga att man, när kvotsystemet infördes 1984 delat ut för höga kvoter. Där betalade man ett par kr per liter i neddragningspremie till sina bönder.

Få bönder nappade på det snålt tilltagna svenska budet (80 öre) och branschföreträdarna SMR (Svenska Mejeriernas Riksförening - numera omdöpt till Svensk mjölk) började fundera på hur detta skulle sluta. På inrådan av SMR-medlemmen Arla (60 % av rösträtten i SMR) beslutade man införa ett branschstöd på 40 öre litern, att löpa parallellt med det statliga stödet, efter samma stafflade skala.

Detta meddelades i början av november 1990, genom ett anbud adresserat till varje enskild mjölkproducent i de olika mejeriföreningar som var medlemmar i SMR. Ett anbud som för acceptans bara fordrade att man fr.o.m. november månad upphörde med leveranserna om man ville få de 40 öre. För varje månad senare som man anslöt minskade stödet efter den stafflade skalan för att var slut i mars 1991.

Detta stöd fick NO nys om och just då satt en utredning som bland sina förslag till ny lag hade ett som ville förbjuda den typen av branschstöd. Men det fanns ingen lag som förbjöd det ännu så SMRs beslut var helt lagligt och kunde inte stoppas med lagliga medel. NO vände sig till jordbruksministern och klagade på stödet, utan att NO alltså hade någon lag som förbjöd stödet - bara löst tyckande med hänvisning till en punkt i en utredning som inte ens kommit till riksdagen.

SMR krävde då ett möte med jordbruksministern, som föreslog SMR att de skulle ändra litet på beslutet för att tillmötesgå NO, vilket de naturligtvis inte behövt gå med på och troligen inte heller gjort det om de förstått konsekvenserna. Ändringen som ministern föreslog var att istället för att SMR samordnade utbetalningen till bönderna så skulle varje mejeriförening betala ut pengarna direkt till de bönder i den egna föreningen som upphörde med produktionen.

Spelar väl ingen roll hur pengarna betalas ut, det viktigaste är ju att bönderna får sina pengar, tyckte SMR. Och NO skulle bli nöjd, trots att NO inte kunde kräva någonting.

Den 12 december 1991 hade Arla sin stämma och då hade mängder av bönder antagit anbudet och upphört med produktionen. Och då beslutade Arla att inte betala ut det utlovade branschstödet till sina medlemmar och motiverade det med att NO förbjuder branschstödet, vilket NO alltså varken gjort eller haft makt (lag) att göra. Den bluffen går säkert våra korkade medlemmar på, tänkte kanske Arla?

På SMR blev man ju helt chockad över detta svek från Arla och fick också ta emot mängder med samtal från förbannade bönder som låtit sig luras. Många hade ringt till SMR innan de skickat sina kor och frågat: Är allting klart nu då - kan jag lita på det?

Och fått svaret: Det kan du lita på - allt är klart, det är bara att skicka korna. Arla lurade alltså inte bara bönderna utan även SMR. Inte minst kanslichefen tog mycket, mycket illa vid sig eftersom det var han som i de flesta fall lovat de bönder, som ringde, att allt nu var klart.

Det var bara ett mejeri som fullföljde det utlovade åtagandet och betalade ut det ”utlovade branschstödet” till sina avvecklande medlemmar och det var Falköpingsmejeriet, med sin VD Thomas Anderson vid rodret. Och han hade ändå varit motståndare till ett branschstöd från början, men rättade sig efter det gemensamma beslut som tagits i SMRs styrelse.

Heder åt Falköpingsmejeriet, dess medlemmar och dess tidigare VD, som höll vad som utlovats.

Hans Röös

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar