I början av 1900-talet, oroliga tider före Första världskriget och samhället sökte syndabockar att projicera sin frustration på. Då dömdes ca 1000 bönder om året för djurplågeri, men de fick inte djurförbud. På den tiden ansågs det som en mänsklig rättighet att kunna försörja sig själv och mer än hälften av befolkningen levde av jordbruk,
Så kom världskriget 1914 och böndernas ”djurplågeri” upphörde helt tvärt av någon outgrundlig anledning (sic). Sedan var det lugnt och i mitten av 1900-talet var bönderna snälla mot sina djur. Samhället gick framåt optimismen var stor. Det behövdes med andra ord inga syndabockar.
Mot slutet av 1900-talet började utvecklingen åter stanna av, framtidsoptimismen avtog och åter uppstod ett behov av syndabockar och vilka passade bättre i den kostymen än bönderna. Och åter fick de ta tjänst som syndabockar för politikens tillkortakommanden på det ena området efter det andra. Och åter har bönderna blivit samhällets syndabockar.
Som man sa vid den förra djurskyddshaussen för drygt hundra år sedan: ”De lägre klasserna på landsbygden plågar djuren!”
Den pågående djurskyddshaussen (syndabockssyndromet) kommer förmodligen inte att upphöra innan samhället råkar i en allvarlig kris där det åter behövs bönder. I dag behövs inga bönder i Sverige för att folk ska få mat på bordet. Deras marknadsvärde är därmed lika med noll.
Eller också självdör djurskyddshaussen i samma takt som bönderna dör ut - lägger av! Märkligt egentligen att det alltjämt finns människor som vill finna sig i att verka i en bransch där de ständigt utsätt för kränkning och förnedring och dessutom tjänar mindre pengar (som ett genomsnitt) än någon annan yrkeskategori i Sverige o EU. EU:s sämsta lönsamhet - bara en sån sak.
http://www.atl.nu/lantbruk/majoritet-i-riksdagen-for-utredning-av-domstolsbeslut-om-djurforbud/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar