Vid anslutningen till EU, 1995 diskuterades inte heller effekterna av hanteringen av CAP i en svensk kontext utan man använde CAP som ett "smörgåsbord" av åtgärder där svensk politik avstod från "godaste" bitarna. Sedan dess har man i princip lämnat allt ansvar för svenskt jordbruk och livsmedelsproduktion, inklusive svensk livsmedelsförsörjning, till Bryssel. Vilket många debattörer öppet erkänt under senare år.
Därför måste det jordbrukspolitiska beslutet som kallas Livsmedelsstrategin vara år 2017:s Jordbrukshändelse. Det första "riktiga" svenska jordbrukspolitiska beslutet sedan 1967, det första på 50 år!
En recension, med titeln Det förflutna som framtidsdröm och återvändsgränd, av Zygmunt Baumans bok Retrotopia från år 2017, börjar: "Har du tänkt på att drömmen om ett bättre samhälle nuförtiden ofta handlar om det förflutna? På många håll i världen finns det en utbredd känsla av förlust och en vilja att återupprätta det som gått förlorat."
"I Sverige finns en stark underström av folkhemsnostalgi i samhällsdebatten. Något har gått sönder, brukar det sägas. Politiker till höger och vänster försäkrar att de kan laga det trasiga och återupprätta gårdagens landvinningar - den svenska modellen, svenska värderingar och, paradoxalt nog, framtidstron som tidigare utmärkte vårt land och som vi saknar så mycket" (Charlotta Levay, nr 8 2017 Signum)
Resonemanget rullar vidare om Baumans bok Retrotopia som blev hans sista arbete då han dog strax före boken kom ut. Det genomgående temat är tidens oro över den upplösning av tankar och funktioner i samhället där gemensamma lösningar blev individuella. Och hur detta utvecklas till "tribalism" och nynationalism. Och sökandet efter ett "Retro- topia", ett Utopia som repris. . (För svensk del - Folkhemmet - det som aldrig fanns?) En dröm om att återfå det som är förlorat. Baumans slutsats blev istället att vi måste jobba politiskt i större enheter, tvärtemot tidens strömningar.
Kan man tolka Livsmedelsstrategin ur ett "retrotopiskt" perspektiv? Det borde ligga i tiden att fundera på det. Att jämföra årets jordbrukspolitiska beslut i ett nostalgiskt perspektiv med det femtio år äldre beslutet från 1967 ger vid handen att likheterna är tydliga. Det skedde på året femtio år senare och har samma ekonomiska och ideologiska funktion. Är det ett retrotopiskt beslut, en retrotopisk politik? En dröm om det starka svenska industrisamhället och dess tydligt fokuserade politik? Då man, märkligt nog, anser att beslutet skall vara förverkligat tretton år senare (1980 för beslutet 1967, och 2030 för årets beslut)? Det är också tydligt att storleksrationaliseringen är grunden för Livsmedelsstrategin 2017, såsom det var den grundläggande tanken 1967. Vilket blev tydligt efter 1967, i alla moment inom näringen, från undervisningsböcker där titlarna bytte från "Husdjursskötsel" till "Animalieproduktion" och praktiska ekonomiska funktioner som redovisningssystemen där bönderna blev "riktiga" småföretagare. Det som skiljer 1967 års beslut från 2017 är den sociala dimensionen - inkomstmålet för bönderna. De senaste trettio åren av nyliberalt ekonomiskt samhällstänkande har slagit igenom då det inget nämns om några ekonomiska inkomstmål för näringens företagare i Livsmedelsstrategin. Bönderna är bortrationaliserade enligt Livsmedelsstrategin. Bolagsjordbruket är framtiden. Det är det stora skillnaden i jordbrukspolitiken mellan 1967 och 2017.
Sett ur Baumans vinkel är CAP (Common Agriculture Policy) det slutgiltiga målet med en europeisk jordbrukspolitik. Som varit i bruk i mer än femtio år. Ingick inte svensk jordbrukspolitik i en europeisk modell före 1995, eller var det en svensk unik jordbrukspolitik? Tyvärr är svaret lätt. Svensk jordbrukspolitik har skuggat den kontinentala politiken helt klart sedan 1950-talet.
Är då Livsmedelsstrategin något svenskt eller är det också en variant av CAP, som skall passa in i ett retrotopiskt CAP 2020? Den frågan borde svenska jordbruksdebattörer fundera på.
En retrotopisk svensk jordbrukspolitik behöver inte betyda detsamma, ens vara samma politik, som en liknande politisk tanke på kontinenten, då svensk politisk, ekonomisk och social situation före 1975 inte var detsamma för människorna, ekonomin och politiken på kontinenten! Krigserfarenheterna gjorde att man före 1975 enbart hade viljan att skapa en bättre situation för människorna efter katastrofen på 1940-talet. Och att bönderna skulle få en litet bättre standard!
För svensk del var högkonjunkturen efter kriget motorn för strukturrationaliseringen inom lantbruket, att flytta folk från landsbygden till industrin i städer och bruksorter, fram till krisen i början av 1970-talet. Det innebär att retrotopiskt resonemang kan vara helt olika på kontinenten och i Sverige.
Är detta inräknat i Livsmedelsstrategin? För, om inte omvärldens retrotopiska reaktioner är medräknade blir det svensk politik som måste anpassas - inte den övriga Europeiska Unionens politik.
Kanske att man borde förbereda sig för en jordbrukspolitisk debatt utifrån ett annat perspektiv än ett svenskt Retrotopia, den så kallade Livsmedelsstrategin? Sverige tycks inte längre vara ett nordligt isolerat land med en liten gles befolkning och en relativt stor bondebefolkning med en politisk och ekonomisk elits ambitioner om en industriell framtid. Det finns knappast någon möjlighet att skapa ett svensk Retrotopia av samma modell och ambitioner som 1967 års jordbrukspolitiska beslut. Som Livsmedelsstrategin vill. Framtiden innebär något helt annat!
Thomas Gunnarson
Förbundssekreterare i Familjejordbrukarnas riksförbund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar