Funderingar på lördagen

I dessa så kallade postmoderna tider ifrågasätts allt.
Det har vi väl alla insett.
Rent historiskt så kallades de som bodde på landsbygden förr vid olika "titlar".
Före kristendomen var det fria män, bönder och trälar. Med olika mellanskikt som frigivna trälar som "slavdrivare" - Bryte - som titel. Detta system upplöstes med kristendomen, men den sociala skiktningen fortsatte givetvis. Ur "bryte"- traditionen uppstod byråkratin med bryteättlingen Axel Oxenstierna som främsta exempel.

När industrisamhället infördes på 1800-talet försvann ståndsriksdagen. Adel, Präster, Borgare och Bönder. Den så kallade representativa demokratin infördes som skydd för industrisamhället.

Och nu i det postindustriella samhälle, postmodernismen, så gäller nya regler. Inget är vad det synes vara. Småbrukarförbundet som bildades 1937 i protest mot den uppblommande industrialismen för att bevaka de mobbade mindre jordbrukarna och torparna bytte namn senare för att kalla sig Familjejordbrukare, medan godsägare och större gårdsägare fortsatte sin förindustriella tradition med sin titel Lantbrukare (vilket förr mest gällde pensionerade statstjänstemän som dragit sig tillbaka på en gård med anställt folk och självhushållning som ekonomisk funktion).
Titeln Familjejordbrukare beskrev bondens sociala, politiska och ekonomiska status.
Och titeln Bonde däremot används numera av multinationella aktiebolag i sin marknadsföring.

Men, alltså, i det postmoderna samhället gäller inga titlar och sociala, politiska eller ekonomiska konstruktioner. Inte ens den egna uppfattningen om tillvaron. Allt är relativt.
En samhällsdebattör som pekar på dessa märkligheter i tiden är Ann Heberlein i denna utvikelse i tidens anda: /en-postmodern-mardrom/