Blott Sverige svenska krusbär ha?

Det är lätt att tro att svensk jordbrukspolitik är just bara svensk. Att det beramade "Spårbytet" 1990 är enbart svensk politik eller att Europeiska Unionens Common Agriculture Policy (CAP) är enbart europeiskt. Tyvärr är det inte så. Allt är hopflätat i en global röra. De problem som vi ser i svenskt jordbruk har sina paralleller i andra delar av världen. Vad man då förundrar sig över är denna enfald. Måste alla göra samma misstag?

I en artikel från 24/8 2017 i Businessworld beskriver Devinder Sharma den indiska bakgrunden från nationalstatens grundande fram till idag och hur samma politiska och ekonomiska tankar som agerat i Sverige har agerat i Indien och hur detta påverkat landet.


Vad man klart uppmärksammar är hur starkt den indiska politiken vid självständigheten på 1950-60-talet värderade en säker inhemsk livsmedelsförsörjning, det som brukar kallas Food Sovereignty, Livsmedelssuveränitet på svenska.
Den indiske premiärministern Nehru uttryckte sig som så:

 “It is very humiliating for any country to import food. So everything else can wait, but not agriculture.”

Denna  politiska inställning stod sig fram till 1980-talet, i Indien som i Sverige, då nya tankar uppstod och som i Sverige skapade det av LRF kallade "Spårbytet". Och i de mer internationellt inriktade delar av europeisk bonderörelse bildades en motrörelse (CPE), senare La Via Campesina, med sitt ideologiska huvudnummer Food Sovereignty. Det som det indiske politikern Nehru ansåg vara en nödvändighet. Men som även Indien lade åt sidan under 1990-talet då nya ekonomiska teorier om jordbrukets politiska och ekonomiska funktioner förändrades totalt.

På samma gång som "Spårbytet" genomfördes i Sverige infördes en landsbygdspolitik i Indien som påminner om 1947 års svenska jordbrukspolitiska beslut - att flytta landsbygdsbefolkningen till städerna. På 20 år skulle 400 miljoner människor lämna landsbygden. Var tanken. Men 1991, när ekonomerna genomdrev denna nya politik i Indien hade ännu inte "jobbless growth" uppstått, som idag förstört dessa 90-talsteorier för indierna. Och bönderna har blivit skuldslavar istället. Importen av livsmedel har ökat till enorma nivåer.

På sin blog "Ground Reality" beskriver Devinder Sharma problemet ur en mer konkret mänskligt perspektiv.
Att genom denna jordbrukspolitik, från 1980-talets nyliberala tankar, uppstår nu sakta en kommande svält. Pressen på den indiska landsbygdens ekonomi har inneburit att den indiska landsbygdsbefolkningen äter sämre idag än för fyrtio år sedan:

"The survey brings out a stark reality that the country doesn’t want to hear. Rural India is eating less than what it used to 40 years ago. According to a report published in the web news portal Scroll – “On average, compared to 1975-’79, a rural Indian now consumes 550 fewer calories and 13 gm protein, 5 mg iron, 250 mg calcium and about 500 mg less vitamin A."

Summan av dessa politiska idéer visar sig vara en sakta inrullande livsmedelskatastrof. Då samma politik genomförs överallt. En extrem urbanisering som ekonomisk princip, även när industrin ingen arbetskraft behöver. Och en avfolkning av landsbygden med ökad fattigdom.
Som Devinder Sharma skriver:

"The arguments invariably revolve around the same principles -- increasing crop productivity, expanding irrigation, crop insurance and strengthening the electronic national agricultural market platform."

Samma principer som genomsyrar Livsmedelsstrategin, ökade skördar, mer teknik, riskhantering/försäkringar och statlig it-kontroll av lantbruket.
Istället för Livsmedelssuveränitet som borde vara en självklarhet. En nödvändighet!

Detta är frågor som kommer att diskuteras på Naturbrukskonferensen 2017