Nu ljusnar Våren
Esaias Collin
1866 - 1906
Nu ljusnar våren kring allt Sverges land,
och trädens alla knoppar ymnigt svälla,
och älf och sjöar bryta isens band,
och muntert, bäckarne i mossan kvälla.
Det skimrar gult vid minsta dikeskant,
det lyser violett kring dal och brant.
Långväga gäster bygga åter bo
inunder takens krön på gamla ställen,
och öfver fält, där sommarens skördar gro,
hörs lärkans sång från morgonen till kvällen
och fiskarne i middagssolens gass
på grunden leka ibland fjolårsvass.
Det våras, minns du väl? för sista gång
uti ett sekel, hvilket strax skall ändas.
Härnäst som våren löser vinterns tvång,
utaf det nyas sol skall blicken bländas.
Hur skall i gamla Sverge det se ut,
när nittonhundratalet löper slut?
Skall, när det våras sista gången då,
af samma fria vindar Sverge svalkas?
Skall samme frie man den jord beså,
som ingen främmad plogbill än fått nalkas?
Skall än kring landet samma tungomål
förnimmas med sin svenska klang af stål?
Säg ej, att svaret göms i gudars knän!
Väl rår en högre makt för våra öden,
men hvar ett folk från jorden sopats hän,
det bar inom sig fröet dock till döden,
och häfden, där den synat våd vid våd,
fann lätt på djupet hämndens röda tråd.
Så lek ej med din framtid, Sverges folk,
att barn och barnbarn ej må vådan skörda!
Det är ej nog att vara vettets tolk,
det är ej nog att bära dagens börda —
det var och är ej nog till frihets värn
att kläda ungdomen i stål och järn.
Förmer än vapen är dock tro och hopp
och kärleken till fädrens enkla seder;
ty för ett folk, som utan ans växt opp,
— i trots af allt — skall frihets sol gå neder,
och den, som ej tål dygdens milda tvång,
får bära tyngre börda sist en gång…
Nu ljusnar våren kring allt Sverges land…
Om någonsin dess frihet skall gå under,
må ingen vårsol bryta isens band
och ingen fågel slå i våra lunder,
men vintern stiga ned från våra berg
och bädda allt i dödens hvita färg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar