Böndernas förlorade husdjur

I debatten om svenskt lantbruk är just det ”svenska” i centrum. Vad det innebär finns egentligen ingen analys av utan det ”svenska” trumpetas ut som lösningen på det svenska jordbrukets problem. Tyvärr tycks ingen fundera på innebörden och resultatet av vad ett sådant uttryck ger för resultat i den svenska landsbygden och dess invånare/medborgare. Givetvis tror varje bonde att det inbegriper just honom, men det är en grav missuppfattning. Uttrycket ”en svensk livsmedelsproduktion” kan lika gärna innebära att Monsanto, Smithfield eller något annat stort multinationellt bolag driver allt ”svenskt” jordbruk i Sverige.

Aktuella uppgifter angående vilka som driver lantbruk inom EU visar att i Sverige är det 16% av landets lantbruksföretag som brukar 50% av jordbruksarealen. Är dessa företag aktiebolag och krisen fortsätter med ökande konkurser inom lantbruket så blir politiken tvingad att ändra jordförvärvslagen så att bolag får förvärva mark som hittills ägts av privatpersoner. Något som hittills stoppats av ”baggbölerlagen” som låste markägandet i landet vid en gräns att hälften av landets mark skall vara ägd av fysiska personer. Den regeln vill minister Bucht ändra på för att ”rädda” de lantbruksföretag som är osäljbara utan bolagskapital som nya ägare, trots att då blir det bolagsägd drift – och mark.

Denna enorma förändring av det i grunden agrara samhället som varit Sverige sedan 6000 år tillbaka och som på bara ett hundra år, via industrisamhället, tappat all styrning och famlar vilt i det postindustriella samhällets förvirring och nu förlorar det sista av agrart samhälle till bolagsvärld för att göra folket till gåvoträlar. För att förstå förändringens totalitära funktion måste Dick Harrissons förklaring av det svenska/skandinaviska agrara kulturen bli en grund. Svenskarna har aldrig varit jordbrukare, enligt honom, utan boskapsskötare. Efter jägar- och samlarsamhället övergick man till boskapsskötsel med centrum i Skaraborg (Skåne och Halland hörde till den danska kulturen) där nationen Sverige senare uppstod.

Jordbruket, i modern tappning, är en kultur med bara ett århundrade i svensk kultur. Innan dess var det alltså djurhållning i främst självhushållningssyfte som gällde. De enda avsaluprodukterna var smör och oxar. (Hisingens landskapsvapen är en båt med ett oxhuvud ovan relingen, då exporten av levande slaktdjur gick via båt till Danmark för vidare transport, oxdrift, söderut mot Frankrike som var medeltidens folktätaste område).

Danmark hade England som sitt viktigaste exportområde för sin spannmål ända fram till den amerikanska spannmålsexporten blev övermäktig i slutet av 1800-talet. Då ändrade danskarna sin taktik till svinuppfödning och baconexporten började. Man korsade in engelska/kinesiska svin i sina lantrasgrisar för att få rätt produkt.

Samma utveckling skedde i Sverige som via import av engelska och danska avelsgaltar och statens styrning genom galtbesiktningstvånget utplånade självhushållningssvinen och skogssvinet. Därmed hade industrin tagit över svinhållningen. Även om själva besättningarna ännu var relativt småskaliga så var produktionssystemet industriellt och inget begränsade den industriella storleken. 

Grisen var förlorad för bonden.

Efter kriget 1945 hade de flesta bönder egna höns. Små flockar av ofta lokalt ursprung. Men det förändrades fort. Via den amerikanska utvecklingen av både värphöns och gödkyckling hade hönan blivit en industriell produkt med 10 000-tals höns i varje anläggning redan i början av 1970-talet. Hönan var förlorad för bonden.

Kvar fanns ännu kon, basen i det boskapsskötande agrara samhället sedan 6000 år tillbaka. Men även kon skulle gå ur bondens händer. Mjölkkon fanns överallt i landskapet fram till 1995, vid anslutningen till EU. Men själva beslutet att industrialisera mjölkkon kom långt tidigare. Och precis som med grisen och hönan var det genetiken, möjligheten att anpassa djuren till en industriell produktion, som var förklaringen.

Ända fram till 1995 fanns det parallellt både bönder som drev sitt jordbruk på närmast medeltida sätt och lantbrukare med flera hundra mjölkkor i industriell miljö. Visserligen har stora besättningar på hundratals mjölkkor funnits i flera hundra år, men just tekniken och teknikanpassade kor är en efterkrigserfarenhet som blev fulländad först vid sekelskiftet 2000. Därmed blev mjölkkon och mjölken en industriell produkt på en global råvarumarknad. Mjölkkon var förlorad för bonden.

Man bör naturligtvis lägga till amkon, det specialiserade köttdjuret som fann en egen avelsnisch på 1800-talet med främst de engelska  gödraserna Hereford och Aberdeen Angus. Senare tillkom kontinentala köttraser som Charolais och Belgisk Blå. Men Charolais var i grunden en dragarras där stutarna främst var tänkta att bli dragoxar. Och de redan på 1800-talet bland slaktarna populära dubbelmusklade Belgisk Blå har en stor marknad på kontinenten.

Men precis som på medeltiden är mindre gödraser som Hereford och mjölkraskorsningar bättre lämpade för svensk natur, men då dessa missgynnas av slakterierna och betalningssystemet, inklusive debatten om kornas klimatpåverkan, så kommer troligen även amkorna att försvinna från det kommersiella mindre jordbruket. Denna utveckling finns även i USA där amkodriften har minskat sedan ett tiotal år tillbaka. Konsumenterna efterfrågar mer nötkött, men har inte råd att betala vad det kostar. En utveckling som vi troligen kommer att se även i Sverige.

Det är dessa ganska pessimistiska faktorer som präglar dagens situation. Olika lagar och regler som hör hemma i en passerad tid påverkar situationen. Efter 1995 har Sverige fått en turbulent och kaotisk politik. Ingen tar egentligen ansvar för något i samhället. Vilket är nytt för svensk del sedan Gustav Wasa. Och en mängd olika rörelser verkar efter eget intresse i olika nivåer och funktioner i samhället. Allt utifrån det faktum att det svenska industrisamhället försvinner till förmån för något annat. Något som ännu inte är identifierat utan bara något som vi kan ana konturerna på.