Smågrisdebatten

Nog för att Livsmedelsstrategin skulle ge effekter, även om var något svårbedömt. Särskilt då inga jordbrukspolitiska beslut fungerat rakt av sedan det jordbrukspolitiska beslutet från 1947 om att flytta en stor del av jordbruksbefolkningen till industriorterna. Men på något sätt tycks en sorts aktiviteter ske i samband med det senaste i raden av svenska jordbrukspolitiska beslut. Men är det rimliga åtgärder som man vill genomföra?

Tydligen var mötet om djurskydd på Jordbruksverket häromdagen en effekt av det politiska beslutet, men är det tillräckligt?

Det som framgått i Livsmedelsstrategin är att kraven och behovet av en ökad produktion in jordbruket är prioriterat. Hur har man reagerat på dessa politiska impulser inom politiken och administrationen? Det har varit tydligt att man pytsat in nya pengar till de gamla - i byråkratin och forskning - för att öka aktiviteterna där. Och en del av detta utmynnar i förändringar i Jordbruksverkets djurskyddsföreskrifter. (Det är Jordbruksverket som har i uppgift att få fram olika föreskrifter utifrån impulser från politiken som kan rymmas inom Djurskyddslagens ram.) Man kan konstatera att nya signaler nått Jordbruksverket sedan Livsmedelsstrategin blev godkänd. Men är det tillräckligt?

I riksdagsdebatten häromdagen angående de små förändringar som SJV föreslagit angående smågrisars avvänjningstid måste en naturlig reaktion från tittare utifrån landsbygden bli: "Har de inget annat att diskutera?"

Borde inte detta vara en fråga för den enskilde smågrisuppfödaren? Borde inte det räcka med Djurskyddslagens andra paragraf? (2 § Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.) Saknas tilliten till djurägarnas förmåga och vilja att göra det bästa för djuren? Saknas det tillit för varandra i samhället?

Om så är fallet, varför accepterar vi då att Jens Holm, Carl Schlyter, ja, även landsbygdsminister Bucht och Staffan Danielsson får uttrycka sig på ett så föraktfullt sätt mot andra medborgare. Som om djurhållare vore potentiella våldsförövare och kriminella. Är det kanske för att man känner andra genom sig själv.

Vad som krävs - om Livsmedelsstrategin skall bli annat är en dagslända - är att medborgarna får tillit för varann igen och att politiken slutar att peta i detaljer utan ser helheten. Därför att denna debatt, detta "kattrakande" i Riksdagen avslöjade samhällets verkliga, aktuella problem. Bristen på tillit för varann.