Öppet brev på Facebook

Öppet brev till Jordbruksminister Eskil Erlandsson och Centerpartiets ledare Annie Lööf

Bäste Eskil Erlandsson och Annie Lööf,
jag skulle vilja ta tillfället i akt att framföra min oro över hur snabbt avvecklingen av aktiva djurhållande jordbruk skett i många områden av Sverige, och i synnerhet i Roslagen, där jag själv har min bakgrund och uppväxt. Jag är oroad över de omfattande negativa konsekvenser detta får för artrikedomen hos djur och växter i internationellt mycket betydelsefulla områden. 

Djurhållningen är central för de växter och djur som är anpassade till öppen bygd och hävdad mark. Speciellt i Roslagen och Norduppland är artdiversiteten hög för insekter såväl som för växter, fåglar och däggdjur. Detta har belagts under olika typer av rikstäckande och lokala inventeringar. Området hyser en extremt rik insektsfauna som närmast når lika höga antal i Uralbergen i öster, och sammanlagt endast i fyra geografiska områden på samma breddgrad i världen. En större del av dagfjärilarna med varierande grad av hotbild är starkt knutna till den betade och hävdade jordbruksmarken. Flera arter jordbruksfåglar minskar sedan en tid och växtplatser förändras så att arter beroende av hävd minskar och försvinner. Dessa i Roslagen belägna och för många arter kritiska jordbruksområden med hundraåriga skogsbeten, hagmarker och slåtterängar har i rasande takt försvunnit från aktivt brukande och växer nu igen. 

Förändringen i djurhållning inleddes för flera decennier sedan, men har nu eskalerat i hög takt och idag ser vi endast några få aktivt brukande gårdar i ett fåtal områden i den bygd som så starkt är formad av mindre gårdar med djurhållning över större geografiska områden. På sextio- och sjuttiotalet fanns här ett antal gårdar i varje bondby, och det totala antalet betesdjur var då fortfarande högt. Större sammanhängande områden brukades i en levande bygd med frigående betesdjur. Området hyste ett stort antal arter inom många djur och växtgrupper. Tyvärr är detta nu snart ett minne blott. Det är därför mycket angeläget att från politikerhåll se över saken och ta ansvar för bevarandet av den värdefulla marken, dessa flora och fauna såväl som möjliggöra ett långsiktigt och hållbart brukande av jordbruksnäringen. 

För att ge perspektiv önskar jag ge en kort presentation av undertecknad. Jag är verksam som forskare och professor i zooekologi vid Lunds Universitet, och jag har med stort intresse följt jordbrukspolitikens utveckling under de senaste decennierna. Jag har noterat de ekonomiska utmaningar och arbetsförhållanden som dagens bönder ställs inför och har tvingats anpassa sig till under en serie av år bl. a. genom att jag regelbundet uppdaterar mig via min bror som tagit över det lantbruk jag vuxit upp på i Norra Roslagen. Jag har genom min profession fått erfarenhet från styrelsearbete inom WWF Sverige, samt har i forskningsrådet för Areella näringar (FORMAS) under flera år utvärderat ansökningar inom biodiversitets och ekologisk forskning samt under senare år medverkat som styrelseledamot i NT-rådets styrelse vid Vetenskapsrådet, inkluderande en uppföljningen av en utvärdering av den forskningssatsning som Svenska staten gjort som stöd till biodiversitetsforskning (med mycket gott resultat – svenska forskare i området har mycket hög internationell standard och citeras i mycket stor omfattning). 

Med detta vill jag understryka att jag tagit del av både den situation som lantbrukarna ställs inför i dagens Sverige såväl som historiskt, men också de Statliga satsningar i form av forskningsanslag och stöd till forskning och skyddsarbete som riktas mot för jordbruket viktiga områden. Det är dessa erfarenheter som gör mig djupt bekymrad. Många småbrukande bönder som hävdar en unik mark med hög artdiversitet har tvingats avveckla sin verksamhet pga ekonomiska problem eller tack vare det aggressiva regelverk och den offensiva djurskyddspolitik som bedrivs av länsstyrelser och kontrollanter och som i flera fall har resulterat i djurförbud pålagda enskilda lantbrukare. Jag kan förstå att det från Staten finns en önskan att skydda djur från lidande och att tillse att de har det bra, men i flera fall har djurförbud givits på anmärkningsvärt oklara grunder och utan uppföljning av veterinär. Många gånger har besluten resulterat i en personlig tragedi för den djurhållande bonden och en verksamhet som efter många decenniers kontinuitet helt upphör. Betesdjuren transporteras iväg och slaktas. De betande mularnas arbete upphör och vi ser några år senare avtryck i nedåtgående numerär för insekter, fåglar och växter. 

Jag frågar mig hur Jordbruksministern och ledningen för Centerpartiet, som i alla fall tidigare var ett parti som månade om landsbygden och dess innevånare, ser på konsekvensen av att jordbruk avvecklas i stark takt och att djurhållningen i synnerhet upphör i så högklassiga och artrika områden? Är det rimligt att Sverige låter så internationellt betydelsefulla områden försvinna, utarmas och avvecklas? Jag upplever det som starkt kontraproduktivt att Staten lägger flera miljoner årligen på biodiversitetsinriktad forskning där studier av vilka orsaker som ligger till grund för att olika arter minskar i Svensk natur drivs med statligt stöd, när vi samtidigt driver en jordbruks- och djurskyddspolitik som gör det allt svårare att försörja sig som jordbrukare och att kunna hålla djur enligt den standard som idag krävs. 

Jag söker en förklaring hur Jordbruksministern och Regeringen inklusive Centerpartiet ämnar hantera effekterna av den jordbrukspolitik som förts under en serie av år och som försvårar drift av jordbruk i liten skala med djurhållning och där enskilda bönder drabbas såväl som de arter vi förlorar från vår ej längre hävdade mark. Jag önskar också höra hur jag skall kunna motivera mig som forskare i utvärderingsarbete och i min egen forskning med inriktning mot biodiversitetsstudier, när jag samtidigt känner mig starkt bekymrad över den utveckling eller snarare avveckling som sker inom svenskt jordbruk. Är det centrala extremt stora enheter med hundratals djur som är den väg Sverige måste gå, med långa transporter av både foder och djur? Hur värdefull är långvarigt hävdad mark? Hur värdefulla är de brukande bönderna? Jag inser att Sverige verkar på en internationell marknad, men det vore förfärligt om Regeringen inklusive Centerpartiet och Jordbruksministern skulle bidra till att effektivt och helt radera ut den så viktiga djurhållningen i småbygderna med hög biodiversitet och som är internationellt unika men också beroende av djur och hävd. Jag är bekymrad över utvecklingen och samtidigt intresserad av att höra hur Centerpartiet och Jordbruksministern ämnar hantera dessa kritiska och centrala frågor. 

Lund 2013-04-23

Med vänlig hälsning,
Susanne Åkesson
Biologiska institutionen, Ekologihuset, Lunds Universitet, 223 62 Lund
Susanne.Akesson@biol.lu.se, tel. 046-2223705, www.canmove.lu.se